Radiomuseet i Linsengericht

I oktober förra året fick jag tillfälle att besöka Radio-museum Linsengericht E.V. , ca 4 mil nordöst om Frankfurt am Main. I det som tidigare varit en skola ligger museet på övervåningen. Ett trevligt gäng med radioentusiaster mötte mig där. De har guidade turer på museet med en utmärkt engelsktalande guide, Kathrin Henkel, som är mycket kunnig om radiohistoria.

Radio-museum Linsengericht personal bland många för Radiomuseet i Göteborgs personal bekanta radioapparater: Julian Hoferichter, Horst Hoferichter, Christoph Krüger, Kathrin Henkel, Wolfram Henkel, Florian Langer, Jürgen H. Dworak

Besökaren bjuds på en resa genom Tysklands radiohistoria.

Bland de tidigaste föremålen märks en kontaktmikrofon konstruerad av Johann Philipp Reis, född i närliggande Gelnhausen 1834. Kontaktmikrofonen konstruerade han 1863. En uppfinning som ledde till en av de första telefonerna. Mikrofonen är utförd som en sluten resonanslåda. Ett membran i lådan påverkas akustiskt av talet, på membranet sitter en kontakt kopplad till ena polen av ett batteri. En tunn mässingsplåt är monterad så att den ligger emot kontakten och rör sig med vibrationerna.

I andra änden, på mottagarsidan, tillförs den modulerade strömmen från detta en induktionsspole. Inuti den finns en järnstav. Den är horisontellt upphängd mellan hållare av trä. Dessa sitter på en resonanslåda av trä, ur den återges talet. Likheter finns med hur strängarna på en fiol verkar.

Våglängdexperiment

I utställningen finns modeller som besökaren själv kan prova. En visar förhållandet mellan frekvens och våglängd. En halvmeter lång skena med en rörlig μV-mätare visar när den flyttas hur bärvågen svänger mellan positivt och negativt värde.

Kristallmottagare

Bland kristallmottagarna finns en som är gjord av en vinflaska. Spolen är lindad runt flaskan.

Krigets mörka historia visas också med DKE mottagare i olika utföranden. Två likadana Telefunken 512WL visas. En av dem har klarat sig i ett skyddsrum under ett bombanfall. Den bär tydliga spår av detta, i kontrast mot den andra som är i utmärkt skick.

DKE mottaggare – krigets effekt på radion till vänster.
Heinzelmann radio

Efterkrigstidens avdelning visar hur märket Grundig startade. Vid krigsslutet kontrollerade de allierade marknaden för radioapparater. Det krävdes ransoneringskupong för att få köpa en radio. Heinzelmann, som radioapparaterna hette, såldes som byggsatser utan rör. Det gjorde att de betraktades som “leksaker”. De två rören som behövdes kunde sedan köpas på “svarta marknaden”. Byggsatsen kom därför att säljas i stort antal och därmed bli början till det framgångsrika märket Grundig.

TeKaDe radio

På 50-talet återhämtade sig ekonomin snabbt. Radioapparaterna producerades i stora volymer. I samlingen syns tex en TeKaDe radio utformad som ett bordsur, Kaminuhr, från 1951. Tidig med UKW bandet upp till 100 MHz.

Museet har en Schaub radiogrammofon med kombinerad grammofon och trådspelare.

Schaub radiogrammofont
Bilden visar Tefifon inbyggd i radio med radiobord

Flera exemplar av Tefifon trådspelare finns. Det är en typ av bandspelare enbart avsedd för avspelning. En nål ligger an mot plastbandet som på en skivspelare. Spåren ligger på ett böjligt plastband som är ändlöst. Speltiden varierar från 15 minuter upp till 4 timmar. Kassetternas storlek varierade därför. Tefifon tillverkades från 1952
till 1962.

Philips kassettdäck

Bland de nyare apparaterna märks ett Philips kassettdäck, typ N2408, med växlare för 6 stycken kompaktkassetter som vänds genom att de leds upp i en plastkonstruktion och sedan ner, tillbaka mot kasettdäcket.

Museet har en verkstad som tar sig an apparater som besökarna vill
ha hjälp med att laga. Detta är en mycket uppskattad del av museets verksamhet. Endast apparater med rörradio repareras här.

Det var ett givande besök jag hade på detta museum, rekommenderas till alla radiointresserade. Se museets hemsida: www.radio-museum.de

I trakten runt Linsengericht finns en hel del annat som är sevärt.

Imperial Palace, Gelnhausen.
Stadsmuseum Gelnhause
Marienkirchen, kyrka från 1100-talet som genomgått en sekellång renovering.
Papua Museum, privat samling med föremål från Nya Guinea.
Sök information på internet för öppettider m.m.

Ulf Nilsson, text och bild

Radiohistoria i Lichtengericht Bild: Wolfram Henkel

Radiomuseets områden – DX-ing

Här beskriver vi de olika omåden på Radiomuseet. Nu har turen kommit till DX-området, som blir den sjätte artikeln i serien.

QSL-kort och vimplar från hela världen

DX-Hörnan – en resa i tiden och runt hela världen
DX-ing, hobbyn att lyssna på utländska rundradiostationer (till exempel BBC, Voice of America eller All India Radio) var jättestor i Sverige på 40- och 50-talet med tiotusentals utövare. Intresset för hobbyn har sedan avtagit men fortfarande samlar Sveriges DX-Förbund runt 400 medlemmar och då är långt ifrån alla DX-intresserade anslutna dit.

Under DX-hobbyns livaktigaste period vimlade det av rundradiostationer från hela världen på mellanvåg och kortvåg och många av dessa gick att höra i Sverige. Vissa hördes regelbundet, andra var mer sällsynta. För flertalet DX-are var det en sport att höra så många stationer och länder som möjligt och gärna då också stationer som inte var så lätta att få in. Detta ville man också få bevis för att man lyckats med, varför man skrev en lyssnarrapport till stationen där man beskrev programmet man lyssnat på så korrekt som möjligt och ofta fick man då svar från stationen i form av ett brev eller ett vykort, ett så kallat QSL-kort, som bekräftade att man verkligen hört stationen. I allra bästa fall fick man också en vimpel från dem. I DX-Hörnan finner du exempel både på QSL-kort och vimplar från olika radiostationer.

I museets DX-Hörna, ja smeknamnet hänger kvar sedan DX-avdelningen på museet var betydligt mindre, så finner du några exempel på hur det kunde se ut hemma hos en aktiv DX-are under olika tidsepoker.
Vi börjar på 40-talet som vår tidigaste miljö representerar. Då var det i allmänhet vanliga radiomottagare som användes i hemmet som också användes för att DX:a. Många leverantörer av radioapparater ansträngde sig för att producera mottagare med goda egenskaper på kortvågsbanden, något som då var ett bra försäljningsargument. Vår Aga model 1771 eller ”Långsoffan” som den ofta kallades var bland det bästa man kunde tänka sig vid den här tiden, med flera kortvågsband och en skala där man åtminstone med den tidens mått mätt hyggligt kunde uppskatta vilken frekvens man ställde in och naturligtvis goda mottagningsegenskaper i övrigt.

Apparater från 1960-talet

Lite längre fram blev det möjligt för DX-aren att köpa en mer avancerad radio. På nästa bord med 60-talsmiljö hittar vi en RCA (Radio Company of America) modell AR-88LF. Det är en amerikansk mottagare för militärt bruk som gjordes i flera olika varianter. Dessa tillverkades i stora serier under andra världskriget. Efter kriget såldes stora mängder som militär överskottsmateriel vilket gav DX-are och radioamatörer en möjlighet att köpa en riktigt fin mottagare till ett pris som en och annan entusiast kunde ha råd med. Den andra mottagaren här är också amerikansk, en Hallicrafters SX-62 som främst var tänkt för DX-are. Nu har vi också kommit till den punkten då det blivit möjligt att spela in det man lyssnar på, så här finns en rullbandspelare. Varför då spela in? Jo, dels kunde man lyssna om och om igen på sändningen, för det kanske hade hörts lite dåligt, och man ville ju så gärna vaska fram så mycket som möjligt ur programmet för att få till en lyssnarrapport. Ja, man kanske inte ens hade lyckats identifiera vilken station man lyssnat på när man satt framför radion och det kunde ju vara en sällan hörd station från Sydamerika. Dels var ju också själva inspelningen i sig ett bevis på att man hört stationen.

Och så här kunde det se ut på 1980-talet

Fram till 80-talet är det stort kliv – inte minst tekniskt. Nu finns det riktigt bra transistoriserade mottagare och vi har till och med fått den digitala tekniken. Nu kan man digitalt läsa av vilken frekvens man ställer in radion på! Och istället för en rullbandspelare så har man en liten kassettbandspelare för att registrera det man lyssnar på.

Här hittar du en ICOM IC-R71E som på sin tid var väldigt populär bland DX-are.

Vår senaste, datoriserad mottagare

Men nu är det år 2025 och vi lever i en allt mer datoriserad värld. Det gäller inte minst DX:arna som idag ofta använder SDR-mottagare (Software Defined Radio – mjukvarudefinierad radio). Det betyder att mycket av radions egenskaper baseras på mjukvaran i en dator istället för som tidigare komponenter i radion. Nåja, för en bra SDR-mottagare krävs allt en del av den radiohårdvara som används men mjukvaran gör mycket för användarens möjligheter att påverka radiosignalen och det som kommer ut ur högtalaren. Den Winradio Excalibur vi har i DX-hörnan är en ganska tidig SDR-mottagare som fortfarande står sig bra i konkurrensen. Men visst finns det idag många andra SDR-mottagare som har modernare mjukvara.

Tyvärr är det så att idag när vi har väldigt bra mottagare och många av dem för en överkomlig kostnad så finns det inte längre så mycket att lyssna på och dessutom finns det ofta väldigt mycket andra apparater som ger störningar på radiobanden i vår närmiljö.

Både stora internationella radiostationer och små lokala stationer i till exempel Sydamerika eller Afrika har dragit ner på eller helt slutat med sina sändningar på mellanvåg och kortvåg. Områden där det fortfarande finns en hel del att lyssna på är europeiska piratradiostationer på mellanvåg och kortvåg samt lokala amerikanska radiostationer som sänder på mellanvåg. Och – det är inte helt dött på banden i övrigt, men det finns betydligt färre stationer att lyssna på idag än när jag började DX:a i början av 70-talet.

Moritz vid vår Winradio

Men skam den som ger sig. Har man för mycket störningar hemma så får man placera sig någon annan stans för att lyssna, gärna på en plats vald med omsorg både för att ha låga störningsnivåer och som ligger på lämpligt ställe för det område man tänker sig att lyssna på (vilket kan vara nordligaste Sverige om man vill lyssna på amerikansk mellanvåg).

Du som besöker museet är välkommen att prova våra mottagare i DX-hörnan – men vi har samma begränsningar som alla andra i tätbebyggt område – störningar. De stör framför allt på mellanvåg och de lägre frekvenserna på kortvåg. Högre upp på kortvågsbanden blir det betydligt lättare att höra något.

Moritz Saarman

Att klättra på ett världsarv

Grimetons master i ottan. Foto: Katarina Holmquist

“Vad har jag gett mig in på?” frågade jag mig själv i bilen på väg mot Varberg. Hade det inte varit för svindeln så skulle det varit enbart fantastiskt. Och man skulle ju inte anmäla sig till detta om man har svår svindel. Men var går gränsen mellan måttlig och svår svindel? Hur som helst. Radio är ju kul och när jag såg det oemotståndliga Övning Falköga på Världsarv Grimetons hemsida så tänkte jag I’M INN. Kl 0430 den första maj skulle man med guide klättra upp i mast 1, 127 meter. Jag bokade mig bara en vecka innan, lite på en höft.

Vandrarhem i Björkäng bokades också. Ett sådant fint ställe, ett riktigt drömvandrarhem, fräscht och varsamt renoverad gammal skola. Och nästan tomt.

Mast 1 står redo i övning Falköga.
Foto: Ellie Bartholdsson

Kl 0350 bar det i mörkret av mot Grimeton. En och annan hare skuttade på vägen och nästan framme syntes de röda lamporna i de stora Grimetonmasterna. Mäktigt!

Fler anslöt och vi fick komma in på museet. Bara en sådan sak som att få komma in på detta helt unika museum – kl. 0400 på natten! Vi samlades i ett biblioteksrum och fick skriva under papper att vi hade hälsa att klara denna klättring. Jag funderade på om någon annan läst att en mastarbetare för några år sen fallit ned och mist livet?

Sedan fick vi träffa vår guide Ellie som hade en digersäkerhetsgenomgång. Vi skulle ha hjälm och selar på oss och (nästan) hela tiden vara fastkopplade i en skena som löpte mitt framför oss. Skulle man tappa taget skulle man falla max 30 – 40 cm. I vår grupp var vi 7 – 8 st. Först klättrade Ellie och sen vi andra. Det pausades med jämna mellanrum och tur var det för det var fysiskt ganska tufft. Höjden var hisnande såklart, men jag försökte att inte titta ned.

Det var klart väder och det hade börjat ljusna lite. Ute vid havet såg vi en liten regnfront på väg in över land. När vi passerade den röda lampan mitt på masten var det 60 meters höjd sa guiden. Fantastiskt tänkte jag, tänk att få se den där röda lampan bara från några decimeters håll, detta måtte jag aldrig glömma! Nu började det bli riktigt högt upp och jag började nästan känna mig yr av svindeln. Men så kom det ett moln från fronten åkande. Det syntes inte mycket under ca 10-talet meters klättrande. “Vilken tajming!” tänkte jag.

När vi närmade oss toppen av tornet var det som att vi klev upp ur molnets ovansida. Vi kunde se masttopparna bredvid sticka upp ur molnet. Solen i öster låg lågt över molnet och hade en halo. Vi var kvar en bra stund högst upp. Guiden som var den enda som fick ha med sig lösa föremål, såsom en telefon, tog bilder på de som ville. Sedan var det dags att klättra ned och det roliga var slut.

På väg hem mot Göteborg undrade jag vad jag hade varit med om? En otrolig upplevelse. Ja, fysiskt tufft att klättra, massa svindel som ändå gick att få ordning på, men ändå helt oförglömligt!

Katarina Holmquist