Här beskriver vi de olika omåden på Radiomuseet. Nu har turen kommit till DX-området, som blir den sjätte artikeln i serien.
DX-Hörnan – en resa i tiden och runt hela världen
DX-ing, hobbyn att lyssna på utländska rundradiostationer (till exempel BBC, Voice of America eller All India Radio) var jättestor i Sverige på 40- och 50-talet med tiotusentals utövare. Intresset för hobbyn har sedan avtagit men fortfarande samlar Sveriges DX-Förbund runt 400 medlemmar och då är långt ifrån alla DX-intresserade anslutna dit.
Under DX-hobbyns livaktigaste period vimlade det av rundradiostationer från hela världen på mellanvåg och kortvåg och många av dessa gick att höra i Sverige. Vissa hördes regelbundet, andra var mer sällsynta. För flertalet DX-are var det en sport att höra så många stationer och länder som möjligt och gärna då också stationer som inte var så lätta att få in. Detta ville man också få bevis för att man lyckats med, varför man skrev en lyssnarrapport till stationen där man beskrev programmet man lyssnat på så korrekt som möjligt och ofta fick man då svar från stationen i form av ett brev eller ett vykort, ett så kallat QSL-kort, som bekräftade att man verkligen hört stationen. I allra bästa fall fick man också en vimpel från dem. I DX-Hörnan finner du exempel både på QSL-kort och vimplar från olika radiostationer.
I museets DX-Hörna, ja smeknamnet hänger kvar sedan DX-avdelningen på museet var betydligt mindre, så finner du några exempel på hur det kunde se ut hemma hos en aktiv DX-are under olika tidsepoker.
Vi börjar på 40-talet som vår tidigaste miljö representerar. Då var det i allmänhet vanliga radiomottagare som användes i hemmet som också användes för att DX:a. Många leverantörer av radioapparater ansträngde sig för att producera mottagare med goda egenskaper på kortvågsbanden, något som då var ett bra försäljningsargument. Vår Aga model 1771 eller ”Långsoffan” som den ofta kallades var bland det bästa man kunde tänka sig vid den här tiden, med flera kortvågsband och en skala där man åtminstone med den tidens mått mätt hyggligt kunde uppskatta vilken frekvens man ställde in och naturligtvis goda mottagningsegenskaper i övrigt.
Lite längre fram blev det möjligt för DX-aren att köpa en mer avancerad radio. På nästa bord med 60-talsmiljö hittar vi en RCA (Radio Company of America) modell AR-88LF. Det är en amerikansk mottagare för militärt bruk som gjordes i flera olika varianter. Dessa tillverkades i stora serier under andra världskriget. Efter kriget såldes stora mängder som militär överskottsmateriel vilket gav DX-are och radioamatörer en möjlighet att köpa en riktigt fin mottagare till ett pris som en och annan entusiast kunde ha råd med. Den andra mottagaren här är också amerikansk, en Hallicrafters SX-62 som främst var tänkt för DX-are. Nu har vi också kommit till den punkten då det blivit möjligt att spela in det man lyssnar på, så här finns en rullbandspelare. Varför då spela in? Jo, dels kunde man lyssna om och om igen på sändningen, för det kanske hade hörts lite dåligt, och man ville ju så gärna vaska fram så mycket som möjligt ur programmet för att få till en lyssnarrapport. Ja, man kanske inte ens hade lyckats identifiera vilken station man lyssnat på när man satt framför radion och det kunde ju vara en sällan hörd station från Sydamerika. Dels var ju också själva inspelningen i sig ett bevis på att man hört stationen.
Fram till 80-talet är det stort kliv – inte minst tekniskt. Nu finns det riktigt bra transistoriserade mottagare och vi har till och med fått den digitala tekniken. Nu kan man digitalt läsa av vilken frekvens man ställer in radion på! Och istället för en rullbandspelare så har man en liten kassettbandspelare för att registrera det man lyssnar på.
Här hittar du en ICOM IC-R71E som på sin tid var väldigt populär bland DX-are.
Men nu är det år 2025 och vi lever i en allt mer datoriserad värld. Det gäller inte minst DX:arna som idag ofta använder SDR-mottagare (Software Defined Radio – mjukvarudefinierad radio). Det betyder att mycket av radions egenskaper baseras på mjukvaran i en dator istället för som tidigare komponenter i radion. Nåja, för en bra SDR-mottagare krävs allt en del av den radiohårdvara som används men mjukvaran gör mycket för användarens möjligheter att påverka radiosignalen och det som kommer ut ur högtalaren. Den Winradio Excalibur vi har i DX-hörnan är en ganska tidig SDR-mottagare som fortfarande står sig bra i konkurrensen. Men visst finns det idag många andra SDR-mottagare som har modernare mjukvara.
Tyvärr är det så att idag när vi har väldigt bra mottagare och många av dem för en överkomlig kostnad så finns det inte längre så mycket att lyssna på och dessutom finns det ofta väldigt mycket andra apparater som ger störningar på radiobanden i vår närmiljö.
Både stora internationella radiostationer och små lokala stationer i till exempel Sydamerika eller Afrika har dragit ner på eller helt slutat med sina sändningar på mellanvåg och kortvåg. Områden där det fortfarande finns en hel del att lyssna på är europeiska piratradiostationer på mellanvåg och kortvåg samt lokala amerikanska radiostationer som sänder på mellanvåg. Och – det är inte helt dött på banden i övrigt, men det finns betydligt färre stationer att lyssna på idag än när jag började DX:a i början av 70-talet.
Men skam den som ger sig. Har man för mycket störningar hemma så får man placera sig någon annan stans för att lyssna, gärna på en plats vald med omsorg både för att ha låga störningsnivåer och som ligger på lämpligt ställe för det område man tänker sig att lyssna på (vilket kan vara nordligaste Sverige om man vill lyssna på amerikansk mellanvåg).
Du som besöker museet är välkommen att prova våra mottagare i DX-hörnan – men vi har samma begränsningar som alla andra i tätbebyggt område – störningar. De stör framför allt på mellanvåg och de lägre frekvenserna på kortvåg. Högre upp på kortvågsbanden blir det betydligt lättare att höra något.
Moritz Saarman