Ovanstående rubrik är ju inte direkt färsk, men
den är sann, och det är ju inte alltid fallet med tidningsrubriker.
Rubriken toppade ”Antennen”, personaltidning
för Sveriges Radio den 21 juni 1961. Fram till dess
hade man inte kunnat redigera de tvåtumsband
som användes i dåtidens videobandspelare.
Det första programmet som fick använda den
nya klipptekniken var Åke Falcks ”Nora och
Nalle”.
”Det var ett lyckat försök” erkänner överingenjör
Claes Wachtmeister, ”och det enda vi inte
var riktigt nöjda med, var att det över huvud taget
behövde klippas. Vi har ingalunda resurser att
klippa i alla bandade program. Det är alltjämt ett
mycket komplicerat laboratoriearbete.”
Jag var inte med 1961, men när jag anställdes
på Sveriges Radio 1970 klippte man fortfarande
mekaniskt i banden även om det nu också kommit
modernare maskiner där man kunde direkteller
kopieringsredigera.
Klippapparat för tvåtums band. Foto: Robert Wahlgren
Denna typ av redigering fick emellertid bara
de mer erfarna teknikerna göra. Vi som var nyanställda
måste klippa och klistra mekaniskt, vilket
inte var det lättaste. Ett klipp kunde ju inte heller
göras ogjort som vid en kopieringsredigering. Om
ett mekaniskt klipp måste göras i ett band fick den
aktuella redaktionen betala hela bandkostnaden.
Ett 60 minuters band kostade 10.000:-, så det är
lätt att förstå att man försökte klara sig utan klipp
och hellre gjorde en omtagning.
Den som ska ha äran av att vi kunde klippa i
banden redan 1961 är TV-veteranen och utvecklingsingenjör
Gösta Riback.
”Den här klippmetoden lärde jag mig i Hollywood,
berättar han för Antennen, närmare bestämt i studion
på NBC. Den metoden är för övrigt resultatet
av två års livligt experimenterande i deras
videobandlokaler. För mig gällde det sedan att
anpassa denna metod till vår apparatur.”
I början använde man sig av rakblad för att göra
själva snittet, men först måste man med hjälp av
en järnpulverblandning som penslades på bandet,
hitta den s.k. editpunkten. Den måste man också,
sedan man övergått från rakblad till en speciell
klippapparat, hitta för att kunna kalibrera apparaten.
En liten lustighet som några kanske minns från
t.ex. referat från riksdagen på 70-talet var att riksdagsmännen
rörde på munnen utan att det kom
något ljud. Detta berodde på att bild- och ljudhuvudena
låg några cm från varandra och när vi
mekanklippte riksdagsdebatterna klippte man efter
ljudet, vilket alltså var orsaken till att det efter
varje klipp dröjde en stund innan ljudet kom.
”Ja det finns många möjligheter med skarvförfarandet
och jag tror nog i princip att klipp i
videoband i framtiden kanske kan bli nästan lika
vanligt som i radio” avslutar Gösta Riback.
Jag minns när jag en gång hade berättat för en
kompis vad jag sysslade med, att han såg fram
emot att kunna spela in TV-program hemma. Han
blev raskt idiotförklarad av mig. ”Det kan du bara
drömma om” sa jag. En maskin med tillhörande
elektronik tar upp halva vardagsrummet för att nu
inte tala om vad den kostar. Ett 60 minuters band
kostar för övrigt 10.000:-”
Så småningom kom ju VCR och senare VHS
som möjliggjorde för gemene man att spela in program
hemma utan att bli ruinerad. Numera kan
man spela in helt utan band på en hårdisk eller
inspelningsbar DVD, så några band behövs inte
längre.
Vill man redigera finns ett enkelt redigeringsprogram
inbyggt i Windows XP som väl snart finns
i var mans hemdator. Detta kunde jag inte drömma
om 1970!
Man ska undvika att idiotförklara sina kamrater!
Matts Brunnegård
|