En liten radiohistoria

Efter att flera gånger ha läst om att Audionen efterlyser material från gången radiotid har jag bestämt mig för att sätta ihop en liten berättlse om en gammal radio.

Den handlar om min far som tidigt var mycket intresserad av den nya teknik som medgav att trådlöst förmedla tal och musik. Medan han fortfarande bodde hemma hos sina föräldrar experimenterade han med kristallmottagare. Detta torde ha varit 1915-20 och hans far som var brevbärare och visste på vilket sätt man förmedlade budskap mellan människor var synnerligen skeptisk till sonens försök att trådlöst försöka fånga upp något ”ljudlikt” och häcklade säkert sonen då och då för hans fruktlösa försök.

Hur som helst, den unges entusiasm gick ej att styra och en kväll när han sitter där och försöker finna nålens optimala läge på kristallen så hör han plöstligt musik!. Entusiastisk över att äntligen få knäcka faders skepticism sliter han av sig lurarna och ropar ”Pappa!!!”.

Besvikelsen infann sig dock snabbt då han med avtagna lurar hörde musiken ännu tydligare eftersom den kom från grannens grammofon.

Detta borde naturligtvis ha släckt varje intresse att fortsätta med denna bedrägliga hobby. Möjligen, men han började en lärarutbildning och hade säkert glädje av både sitt intresse för och kunskaper om radio i såväl sin fortsatta utbildning som sin fortsatta hobby.

Denna utvecklades undan för undan och resulterade så småningom i en rak ”4-lampors” mottagare, som uppenbarligen blev till glädje inte bara för honom själv utan också för hans kamrater. Dessa slog sig gärna ned vid anläggningen för att med lurar på huvudet prova det nya sättet att umgås. Denna bild som visar en sådan situation är tagen under mitten av 1920-talet och av den kan man också utläsa att det inte bara var viktigt att man kunde lyssna till apparaten, den skulle också vara vacker att se på. Han hade därför lagt ned avsevärd energi på att skapa ett elegant ”kabinett” i mahogny. Av minerna att döma förefaller både möbel och ljudkvalitet att falla lyssnarna i smaken.

Jag hade säkert sett denna bild i ett gammalt fotoalbum någon gång i min barndom men fick så småningom starka skäl att försöka hitta den. När mina föräldrar var borta och arbetet att tömma hemmet hade startat hittade jag på vinden delar av den vackra möbeln. Nåja, i ganska skamfilat skick men ändå. Desssutom var den helt tom och 20-talets radioteknik utom mitt räckhåll. Jag fick då en idé om att återskapa den gamla klenoden, åtminstone exteriört. Sagt och gjort, med mycket arbete och goda råd om möbelrenovering gav jag mig i kast med uppgiften.

Eftersom jag inte har plats för någon museal samling i min lägenhet blev istället målet att interiört utrusta den med modern teknik för att därigenom skapa ett levande minne av en tidig radioepok och av en radioentusiast.

För att återskapa fronten lyckades jag med goda radiokollegors hjälp hitta de rätta rattarna och rör som jag fick modifiera en hel del för att få plats med dem på fronten samt montera in lysdioder i katoderna, för det skulle ju synas från utsidan att det var liv i den gamla klenoden. Inuti blev det en Panasonicmottagare som hade de rätta måtten för att passa.

Det hela lyckades och med en dold liten CDspelare kan jag idag låta mig vyssas till sömns av något passande Mozartverk eller kanske något bluesigt på radio när jag lagt mig på kvällen. Att intresset för radio även i gammal skepnad har sin dragningskraft även på upphovsmannens sonsonson tycker jag den andra bilden tyder på.