Radarn fyller 100 år
- var är gratulanterna?

Vi återger här en artikel ur Ikaros Flygvapenmusei Årsbok 2004.

Bröderna Wilbur och Orville Wrights första lyckade kontrollerade motorflygning firades världen över på dess 100-årsdag 2003. Inte många uppmärksammade den unge tysken Christian Hülsmeyers och hans första radar då den fyllde 100 år 2004.

Radar

Radar är inte flygning, men radarn har kommit att betyda oerhört mycket för flygningen, såväl civil som militär. Med radar på marken övervakas flygplanen i luften och dess rörelser på flygplatsen, radar används som landningshjälpmedel, radar används i vädertjänsten för att följa väderutvecklingen, radar används i flygplanet för att finna målet på marken, havet eller i luften, radar i flygplanet används för att undvika oväder, radar i flygplanet används för havsövervakning radar i flygplanet används som höjdmätare. Utan radartekniken skulle dagens GPS inte funnits.

Den apparat vi kallar för radar har inte alltid hetat så. Olika beteckningar i olika länder har förekommit genom åren. I Sverige kallades den Ekoradio (ER), i Tyskland för Funkmess, i Storbritannien för RDF (Radio Detection Finding) eller Radiolocation. Ordet radar kommer från US Navy som myntade uttrycket1947. Radar betyder Radio Detection And Ranging. Radar är ett ord som idag används i stort sett i alla språk. Det är en palindrom - ett ord som läses likadant fram som tillbaka. Det indikerar också radarns verkningssätt. I det följande benämns apparaten radar även om den inte gjorde det vid den aktuella tidpunkten.

Radarn består av en stark sändare och en mycket känslig mottagare, som skall kunna känna och upptäcka (detektera) mycket svaga reflekterade signaler. Tiden det tar för en radarpuls från det att den lämnar sändaren till det att den, i form av ett radareko, återvänder till mot- tagaren delat med två gånger ljusets hastighet ger avståndet till målet. Detta är den enklaste av radarformler: avståndet = tiden för ekot att gå fram och tillbaka multiplicerat med ljusets hastighet, dividerat med två.

Grunderna

James Clarke Maxwell (18xx-18yy) var en engelsk matematiker och fysiker som 1865 utifrån Faradays elektriska försök lade fast de teoretiska grunderna för elektromagnetiska vågor och deras uppträdande. Han visade med formler hur elektromagnetiska vågor kan frigöras från metallföremål. Hur det skulle göras praktiskt visste han inte.

Det var professor Heinrich Rudolf Hertz (1857-1894) som i Karlsruhe fann metoden hur elektromagnetiska vågor frigörs och hur de kan reflektera. Hertz visade att vanligt ljus består av elektromagnetiska vågor. När han visat deras existens, visade han hur de reflekterade, refrakterade och diffrakterade precis som vanligt ljus gör. Han konstruerade också vad vi idag skulle kalla gnistsändare med en frekvens på cirka 50 MHz. Hertz själv fann inget praktiskt användningsområde för sina upptäckter. Det skulle andra göra, fast han med sina reflektionsexperiment egentligen redan visat radarns princip.

Marchese (Markis) Guglielmo Marconi (18xx-19yy) var den som först visade vilken användning man kunde ha av elektromagnetiska vågor. 1897 visade han den trådlösa telegrafen och redan 1901 kunde man telegrafera mellan England och USA. Han utnyttjade Hertz experiment för sin uppfinning.

Christian Hülsmeyer

Som yngst av fem syskon föddes Christian Hülsmeyer den 25 december 1881 i Eydelstedt i Tyskland i ett hus som alltjämt är i familjens ägo. Fadern var timmermannen och lantbrukaren Johann Heinrich Ernst Hülsmeyer och modern Elizabeth Wilhelmine (född Brenning). Lärarna uppmärksammade Christian under skoltiden för hans vetgirighet och stora intresse och kunskaper i fysik. På väg hem från skolan en dimmig kväll blev han vittne till en händelse som skulle följa ho- nom länge. Hans mor försökte trösta en kvinna vars son hade drunknat efter att båten han suttit i kolliderat med ett annat fartyg på floden Weser. Han sökte tröst i böckerna och en favorit var historien om Benjamin Franklins liv och hans elektriska experiment. När han senare gick runt på faderns ägor funderade han länge över hur fladdermössen kunde flyga så att de i mörkret undvek att kollidera med träd och annat. Han frågade sin farmor som sa att de hade en speciell nos som hjälpte dem hitta vägen i mörkret. Fladdermusen finns för övrigt i Hülsmeyers familjevapen.

När Christian Hülsmeyer gick i gymnasiet uppmuntrades han av sin lärare att söka in på lärarseminariet i Bremen. Han antogs och studerade där 1896-1900. På skolan fanns rika möjligheter för honom att experimentera med Hertz speglingsförsök som grund. Han fick låna den nya fysiksalen och använde en järnspis där för att reflektera de elektromagnetiska vågorna. Den första apparaten han experimenterade med hade en räckvidd på 500 meter.

Den första radarn

Uppmuntrad av resultaten av sina speglingsförsök byggde han en starkare sändare för att uppnå längre räckvidder. Huvudläraren i fysik vid seminariet övertalade honom att lämna läraryrket och menade att industrin behövde sådana förmågor som Christian Hülsmeyer.

Mot sina föräldrars önskan började han arbeta vid Siemens-Schuckert i Bremen. Han ansvarade bland annat för elsystemen i de tyska slagskeppen. Men i april 1902 flyttade han till Düsseldorf. En äldre bror hjälpte honom att sätta upp en egen firma där han kunde fortsätta sin forskning i elektromagnetisk reflektionsteknik och bygga de sändare och mottagare han hade idéer om.

Till sin verksamhet behövdes pengar. Han satte in en annons i en lokal tidning där han sökte en finansiär för en "epokgörande uppfinning". En affärsman i läderbranschen hörde av sig - Heinrich Mannheim - och under namnet Telemobiloskop skulle uppfinningen marknadsföras. Firman fick namnet "Telemobiloskopsällskapet Hülsmeyer och Mannheim".

Den 30 april 1904 fick han patent på sin uppfinning och tidigt på morgonen den 10 maj 1904 begav sig Hülsmeyer och Mannheim till Hohenzollernbrücke i Köln. De monterade upp sin apparat. Där fanns flera åskådare och den lokala pressen var också där. De undrade vad utrustningen skulle användas till. För att undvika och förhindra kollisioner till sjöss i mörker och dimma, var svaret. En pråm kom glidande. Antennen riktades mot den och surrandet som tidigare hörts byttes ut mot en ringklocka som ljöd i mottagardelen. Till åskådarnas och pressens förundran slutade klockan ringa då antennen riktades upp mot himlen och ringde igen då antennen åter riktades mot en båt.

Den första praktiska radarn hade visat sig fungera. Nyheten kablades ut och Hülsmeyer blev genast inviterad att demonstrera den för rederier. Den 17 maj förevisades Telemobiloskop för Norddeutscher Lloyd och Argo Shipping Co. Kölnischer Zeitung refererade visningen genom att beskriva apparaten som en trådlös telegraf där skillnaden mot Telemobiloskop är att i telegrafen finns sändaren på ett fartyg och mottagaren på ett annat. Med Telemobiloskop har man både sändare och mottagare på samma skepp. Så enkelt var det! Men ändå blev det ingen succé.

Hülsmeyer vände sig till den tyska marinen men fick det nedslående beskedet av storamiral Alfred von Tirpitz att han inte var intresserad och att hans egen personal hade bättre idéer.

Listan över dem som senare fick Telemobiloskop demonstrerat för sig är lång: America Line, Leyland Line, Dominion Line, Atlantic Transport Company, Hamburg-Amerika Linie, Red Star Line och Holland-America Line. Men det kom inga beställningar trots visst intresse från några, men totalt ointresse från andra.

Patentet

I Tyskland fick Christian Hülsmeyer patent på sin uppfinning den 30 april 1904. Patentet hette "Verfahren, um entfernet metallische Gegenstände mittels elektrischer Wellen einem Beobachter zu melden" - Ett förfarande hur man medelst elektriska vågor meddelar en betraktare om metalliska föremål. Ett kompletterande patent2 fick han den 11 november 1904. Samma år fick han patent i England på radarn3 och på en avståndsmätningsutrustning4. Det är anmärkningsvärt att ingen nappade på Hülsmeyers idé. Den var oerhört revolutionerade. Men den vägrade att låta sig säljas.

Förhållandet till Storbritannien

Trots att Hülsmeyers patent på Telemobiloskop var känt i Storbritannien sedan 1904 har denna nästan helt ignorerats där. Winston Churchill uttalade sig i tysk press efter kriget och hyllade "den okände uppfinnaren av radarn". Christian Hülsmeyers dotter Annelise Hülsmeyer skrev i april 1949 till Churchill och pekade på att hennes far var uppfinnaren. Hon refererade också till faderns patent i Storbritannien. Hon avslutade brevet lite väl kaxigt: "En tysk uppfinning vann segern åt de allierade!".

Churchills svar, skrivet av hans privatsekreterare, var i det perspektivet inte förvånande; "Dear Sir, I am desired by Mr. Churchill to thank you for your letter, which has given him interest to recieve." Att skriva "Dear Sir" medvetet eller omedvetet är oförlåtligt. I övrigt blev det knappast insorterat bland Churchills beundrarbrev.

Två år senare, 12 februari 1951, skrev Annelise Hecker-Hülsmeyers nyblivne make Erich på nytt till Churchill. Han hade läst i den lokala tidningen Rhein-Post att man i England hyllade Sir Robert Watson-Watt som radarns upphovsman. Återigen pekades på patenten från 1904. Denna gång blev Churchills svar något längre och artigare men han hänvisade till att saken är ett juridiskt ärende.

Då skrev Erich Hecker till det brittiska patentverket och påpekade det felaktiga i att WatsonWatt hyllades för ett patent på radar som han fått 1935 men att Hülsmeyer fått patent på samma princip redan 1904. Inte någon gång hade den nu 70-årige Christian Hülsmeyer fått någon erkänsla för sin uppfinning, påpekade Hecker och menade att förhållandet var lätt för patentverket att kontrollera. Tjänstemannen A.V. King svarade "god dag yxskaft" på detta brev - ett kallt och ologiskt svar: "Sir, jag är ombedd av inspektören att tacka Er för brevet från den 5 mars och för informationen som det innehöll och jag beklagar att det väckta ärendet inte är något som han är behörig att handlägga. Emellertid vill jag tillägga att i detta land används termen ´radar´ för att ange ett system som kan bestämma positionen av ett avlägset föremål, med det avses avståndet till detta från observatören.". Det var ju precis det som anges i Hülsmeyers patent!

Christian Hülsmeyer träffade Sir Robert Watson-Watt5 vid internationell radarkonferens i Frankfurt am Main våren 1953. Watson-Watt blir inte övertygad om att Hülsmeyer är radarns fa- der. Han missar en poäng då han påstår att Hülsmeyer inte hade någon förmåga att mäta avstånd. Hülsmeyer hade ju ett patent på detta. Om detta skriver Watson-Watts i sin bok "Three Steps to Victory" under den talande rubriken "This was not Radar". Watson-Watt intar den ställning till Hülsmeyer som sedan breven till Churchill blivit den "officiella" engelska hållningen - att förtiga att det faktiskt fanns ett patent på radar i Storbritannien redan 1904.

Hülsmeyer hyllas

Det skulle dröja till 1956 innan Christian Hülsmeyer blev återupprättad - i varje fall i sitt hemland. På sin 75-årsdag, juldagen 1956 uppmärksammades han av Västtysklands förbundskansler Konrad Adenauer på hela landets vägnar. General Wolfgang Martini representerade försvarsmakten i det nya Västtyskland och borgmästarna i München och Düsseldorf deltog också vid uppvaktningen. Från elektronik- industrin fanns bland annat Telefunken som 52 år tidigare avvisat Hülsmeyers uppfinning som något det inte fanns praktisk användning för.

En månad senare den 31 januari 1957 dog Christian Hülsmeyer i en hjärtinfarkt i sitt hem i Ahrweiler nära Eydelstedt.

Hundra år (1981) efter Hülsmeyers födelse inrättades ett luftvärnsrobotförband ur det tyska flygvapnet nära hans födelsestad och det etablissemanget gavs namnet "Hülsmeyer Kaserne" till hans ära. I Düsseldorf och i Eydelstedt finns idag en Hülsmeyerstrasse och i Düsseldorf också ett torg uppkallat efter Hülsmeyer. Ett ringa sätt att hylla en man vars uppfinning, om den fått den uppmärksamhet den förtjänade, skulle ha kunnat ändra historien. Man kan spekulera i vad som inträffat den 4 april 1912 om Titanic hade haft ett Telemobiloskop? Den 30 april 2004, på hundraårsdagen av patentet, firades Christian Hülsmeyer i sin födelsestad. Det torde vara den enda plats där firan- det förekommit under "jubileumsåret".

Varför misslyckades Hülsmeyer?

När Christian Hülsmeyer demonstrerade den första radarn - Telemobiloskop - 1904 var han endast 23 år. Han hade inte någon ekonomisk möjlighet att driva fram sin uppfinning utan ekonomiskt stöd. Han fick detta stöd av Mannheim men när ingen, varken presumtiva brukare eller tillverkare, nappade på idén drog sig Mannheim ur och Hülsmeyers radar föll mer eller mindre i glömska.

Telemobiloskop var genialiskt enkel. En sändare och en mottagare monterades nära varandra och till mottagaren anslöts en indikator. I sin enklaste form var det en ringklocka. Ett missförstånd var att Telemobiloskop av många uppfattades som en konkurrent till Marconis trådlösa telegraf. Man förstod då inte vari skillnaden låg och de flesta rederier med flera hade just investerat i Marconis trådlösa telegraf och såg sig inte behöva någon ny apparat.

Från engelsk sida förtegs och förtalades Tele- mobiloskop. Särskilt tydligt blev det när Robert Watson-Watt 1935 hade lagt fram sitt radarpatent. Radarn kom att bli en prestigefråga.

Radarfrågan var inte heller ett så spektakulärt projekt som till exempel flygproblemets lösning, vilket firades 2003. Någon tävling att vinna - en "kapplöpning" - fanns inte i medvetandet. Man kan inte jämföra människans längtan efter att flyga, med radarn. Någon allmän längtan hos människan att se i rymden med hjälp av elektromagnetiska vågor fanns sjävlfallet inte. Men idag är radar något som man inte kan tänka bort varken militärt eller civilt.

Radarn innebar något helt nytt som inte ersatte något annat system. Radarn med mikrovågstekniken blev en nödvändighet i samhället. Mycket i vardagen skulle inte fungera eller fungera på en lägre nivå som till exempel säker flygning, säker sjöfart, god underrättelsetjänst, trafikövervakning och i hemmen skulle det inte finnas någon mikrovågsugn om inte mikrovågstekniken gått fram med radarutvecklingen.

Hülsmeyer var en visionär men hans uppfinning kom för tidigt - tiden var inte mogen att förstå radarn. Det skulle dröja trettio år innan tiden för radarn var inne.

Referenser

Kruth Dipl. Ing. Joachim; 100 Jahre Radartechnik - Christian Hülsmeyer und sein Telemobiloskop; Föredrag i Eydelstedt 30 april 2004 (www.eydelstedt.de)

Niehaus Werner, Die Radarschlacht 1939-1945 (1977)

Price Alfred, Instruments of Darkness (1967)

Pritchard David; The Radar War, Germany's Pioneering Achievement 1904-1945 (1989)

Reuter Frank, Funkmeß - Die entwicklung und der Einsatz des RADAR-Verfahrens in Deutsch- land bis zum Ende des Zweiten Weltkrieges (1971)

Scheiderbauer Sven; Uppbyggnaden av flygvap- nets första radarsystem 1944-1953; Militär- historisk tidskrift 1981

Trenkle Fritz, Die deutschen Funkmeßverfahren bis 1945 (1979)

Watson-Watt Sir Robert, Three Steps to Victory (1957)

Sir Robert Watson-Watt var medlem av Tizardkommittén som skulle ta fram en "dödsstråle" som skulle hejda anflygande flygplan. Watson-Watt skrev i stället en PM där han förklarar radarn, dess verkningssätt och utnyttjande. Sedan dess kallas han felaktigt den som uppfunnit radarn. Han blev adlad i Storbritannien för sina insatser.