Fartygsradio, viktig för säkerheten till sjöss.

Internationella konferenser om trådlös kommunikation till sjöss hölls 1903 och 1906. Bolaget Marconi hindrades från att få monopol på området, då alla kustradiostationer blev skyldiga att vidarebefordra alla fartygsstationers telegram oberoende av radiostationernas fabrikat.

Regler för nödtrafik antogs, t.ex. kom man överens om nödsignalen SOS, samt att fartygsradiostationer skulle betjänas av certifierade telegrafister. Internationella konferensen 1912 hölls några månader efter katastrofen med Titanic. Det innebar ytterligare regler för sjösäkerhet mot bakgrund av erfarenheterna från olyckan, bl.a. krav på ständig passning av telegrafi-nödfrekvensen 500 kHz på alla fartygsradiostationer, samt extra nödsändare med reservkraft för minst 6 timmar på större fartyg.

Kommunikationsmetod för fartygsradiostationer var från början enbart telegrafi på långvåg, med gnistsändare och kristallmottagare, du kan se flera exempel på hyllorna. Men med rörsändarnas intåg i början av 20-talet började även telefoni på långvåg, och senare samma decennium började fartyg även att utrustas för telegrafi på kortvåg.

Några fartyg i oceanfart utrustades för telefoni på kortvåg under senare delen av 30-talet, bl.a Svenska Amerika Linjens Gripsholm och Kungsholm, och delar av deras radioutrustning finner du på denna avdelning

Svensk fartygsradio

I Sverige utrustades flottans pansarbåtar Oden, Thor och Niord samt torpedkryssaren Claes Uggla med trådlös apparatur redan år 1901.

Det första svenska handelsfartyget med fartygsradiostation var Göteborgsrederiet Wilson & Co:s kolångare St. Paul, som 15 december 1911 sände första telegrammet. Fartyget minsprängdes och sjönk utanför Tyne i England den 2 september 1914, som första svenska fartyg att falla offer för första världskriget. Under tiden som nödmeddelandet SOS sändes ut, föll antennen ned.

I Sverige utrustades flottans pansarbåtar Oden, Thor och Niord samt torpedkryssaren Claes Uggla med trådlös apparatur redan år 1901.

Det första svenska handelsfartyget med fartygsradiostation var Göteborgsrederiet Wilson & Co:s kolångare St. Paul, som 15 december 1911 sände första telegrammet. Fartyget minsprängdes och sjönk utanför Tyne i England den 2 september 1914, som första svenska fartyg att falla offer för första världskriget. Under tiden som nödmeddelandet SOS sändes ut, föll antennen ned.

Första svenska privatägda fartyg med radiostation var bogserbåten Max i Göteborg, installationen var klar den 27 januari 1912. Då båtens ägare var sillexportörer, kunde fartyget rapportera in fångstresultat från de inbogserade fiskepråmarna, vilket medförde snabbare försäljning av fisken. Konkurrensfördelen gjorde att fartyget fick radiomasten kapad, och fiskare vägrade sälja sin vara till båtens ägare.

Fartygsradio, det var så det började

Nu har du kommit till Fartygsradioavdelningen. Det var för kommunikation mellan fartyg och kustradiostationer som radion fick sina första kommersiella tillämplingar. Till lands fanns redan år 1900 ett väl utbyggt telegrafinät. Italienaren Marconi förstod nyttan av kommunikation mellan fartyg och land, och han både utvecklade sändare och mottagare och byggde ett företag för att tillhandahålla både utrustning och personal.

Första telefonen med lur

Detta är Telegrafverkets Verkstads första väggtelefonmodell med nymodigheten telefonlur. Den har utrymme för växelströmsgenerator, även kallad vevinduktor, för att få klockorna att ringa hos en manuell växel, och lokalbatteri. Modellen tillverkades från 1893-1925. OBS! Denna telefon är ihopkopplad med en annan telefon längre in i museet. Testa dem gärna, tillsammans med någon, att först ringa upp genom att veva på generatorn, och därefter tala med varandra i respektive telefonlur.

Trådradion

Innan radiosändningarna överfördes till FM-bandet var radiolyssnarna hänvisade till att lyssna på radio via sändare på mellanvåg och långvåg. Om man bodde på längre avstånd från dessa radiostationer kunde mottagningen variera kraftigt vid olika tidpunkter på dygnet och programmen var ofta störda av utländska radiostationer.

Sverige hade emellertid ett väl utbyggt telefonnät och telefonapparater i nästan alla bostäder. Televerket satsade därför på att även sända ut radioprogrammen via telefonledningarna inom områden med dålig mottagning. Detta gick till så att man anslöt telefonledningen till ett filter i bostaden som skilde telefonsamtalen och radioprogrammen åt. Abonnenten kunde sedan koppla antenn- och jordingångarna på sin radiomottagare till detta filter och få en stabil och bra radiomottagning hemma i sin bostad dygnet runt utan att detta störde telefonen.

På radiomottagaren ovan står skalans visare inställd på TRÅDRADIO på långvågsbandet. Där kunde man höra Riksprogrammet från Sveriges Radio, det program som idag kallas P1.

Transistorradion

Transistorn som uppfanns 1948 slog snabbt igenom under 1960-talet då den ersatte radiorören i våra radioapparater. Den äldre reseradion med sina strömslukande elektronrör och dubbla batterier ersattes av den mindre transistorradion som var billigare i drift och höll längre. Dessa apparater blev omåttligt populära inte minst på badstranden.

Kristallmottagaren

Rundradion blev snabbt oerhört populärt eftersom den bröt isoleringen för så många människor i vårt land. Ett av skälen till framgången var kristallmottagaren. Den var billig i inköp och relativt enkel att bygga själv. Den behövde ingen elektrisk nätanslutning eller batterier som behövde laddas. Den krävde dock att man lyssnade via hörlurar.

Den här kristallmottagaren är ansluten till grammofoningången på en radio, som förstärker signalen så att den skall gå att höra i en högtalare från 1920-talet. K.G. Eliasons radiosändningar kunde enligt rapporterna avlyssnas på flera mils avstånd från Göteborg enbart med hjälp av en kristallmottagare och en bra antenn.

Rundradioepoken inleds

Radioröret trioden upptäcktes 1907. Den möjliggjorde att man kunde bygga radiosändare
och mottagare vilka inte bara kunde sända ut morsetelegrafisignaler utan även tal, sång
och musik som kunde avlyssnas med en radiomottagare.

Omkring 1920 hade teknikutvecklingen kommit så långt att man kunde starta regelbundna rundradiosändningar för allmänheten. I början drevs dessa sändare på privat initiativ och var oftast reklamfinansierade. Med den här sändaren som är byggd av K.G. Eliasson sände han ut rundradioprogram över Göteborgsområdet under åren 1920-24.

Den 1 januari 1925 startade AB Radiotjänst, som sedan blev Sveriges Radio, sin verksamhet. Då blev det inte längre tillåtet att bedriva reklamfinansierade rundradioutsändningar i Sverige. Det skulle dröja ända till år 1993 innan sådana åter blev tillåtna.