“Vad har jag gett mig in på?” frågade jag mig själv i bilen på väg mot Varberg. Hade det inte varit för svindeln så skulle det varit enbart fantastiskt. Och man skulle ju inte anmäla sig till detta om man har svår svindel. Men var går gränsen mellan måttlig och svår svindel? Hur som helst. Radio är ju kul och när jag såg det oemotståndliga Övning Falköga på Världsarv Grimetons hemsida så tänkte jag I’M INN. Kl 0430 den första maj skulle man med guide klättra upp i mast 1, 127 meter. Jag bokade mig bara en vecka innan, lite på en höft.
Vandrarhem i Björkäng bokades också. Ett sådant fint ställe, ett riktigt drömvandrarhem, fräscht och varsamt renoverad gammal skola. Och nästan tomt.
Foto: Ellie Bartholdsson
Kl 0350 bar det i mörkret av mot Grimeton. En och annan hare skuttade på vägen och nästan framme syntes de röda lamporna i de stora Grimetonmasterna. Mäktigt!
Fler anslöt och vi fick komma in på museet. Bara en sådan sak som att få komma in på detta helt unika museum – kl. 0400 på natten! Vi samlades i ett biblioteksrum och fick skriva under papper att vi hade hälsa att klara denna klättring. Jag funderade på om någon annan läst att en mastarbetare för några år sen fallit ned och mist livet?
Sedan fick vi träffa vår guide Ellie som hade en digersäkerhetsgenomgång. Vi skulle ha hjälm och selar på oss och (nästan) hela tiden vara fastkopplade i en skena som löpte mitt framför oss. Skulle man tappa taget skulle man falla max 30 – 40 cm. I vår grupp var vi 7 – 8 st. Först klättrade Ellie och sen vi andra. Det pausades med jämna mellanrum och tur var det för det var fysiskt ganska tufft. Höjden var hisnande såklart, men jag försökte att inte titta ned.
Det var klart väder och det hade börjat ljusna lite. Ute vid havet såg vi en liten regnfront på väg in över land. När vi passerade den röda lampan mitt på masten var det 60 meters höjd sa guiden. Fantastiskt tänkte jag, tänk att få se den där röda lampan bara från några decimeters håll, detta måtte jag aldrig glömma! Nu började det bli riktigt högt upp och jag började nästan känna mig yr av svindeln. Men så kom det ett moln från fronten åkande. Det syntes inte mycket under ca 10-talet meters klättrande. “Vilken tajming!” tänkte jag.
När vi närmade oss toppen av tornet var det som att vi klev upp ur molnets ovansida. Vi kunde se masttopparna bredvid sticka upp ur molnet. Solen i öster låg lågt över molnet och hade en halo. Vi var kvar en bra stund högst upp. Guiden som var den enda som fick ha med sig lösa föremål, såsom en telefon, tog bilder på de som ville. Sedan var det dags att klättra ned och det roliga var slut.
På väg hem mot Göteborg undrade jag vad jag hade varit med om? En otrolig upplevelse. Ja, fysiskt tufft att klättra, massa svindel som ändå gick att få ordning på, men ändå helt oförglömligt!
Katarina Holmquist