Svarta Radion i Kongo.

Då Kongooperationen inleddes 1960 fanns i bagaget två radiosändare för fartygsstationer av typ ST-450, tillverkade av Standard Radio i Ulvsunda. Stationerna var Televerkets modernaste och installerades generellt på dåtidens svenska, oceangående fartyg. Uteffekten uppgavs optimalt vara 450 watt, naturligtvis beroende på antenner, jordförhållande osv. Som chef och operatör utsågs radiotelegrafist Bengt Karlsson, som arbetade på Göteborgradio. En av sändarna placerades i Elisabethville, medan den andra kom till annan användning. Mera därom längre fram. Kongosändaren i Elisabethville var ursprunget till vad som under påföljande bataljoner fick benämningen ”Svarta Radion”.

Det har invänts att ST-450 redan då var gammalmodig och klumpig. Plats tog den förvisso men den var pålitlig och robust. Däremot hade den svårigheter med fukten. Det var inte ovanligt att huvudsäkringarna i kraftaggregatet försvann med ett brak då sändaren skulle startas och fuktigheten var extrem. Fackmännen anser att Försvarsstaben borde ha anskaffat apparatur från något av de amerikanska märken, som då började översvämma marknaden, exempelvis Collins. Den var till formatet åtskilligt mindre och lättare att transportera och installera, men kunde fås med uteffekt på 1 kW. ST-450 hade mindre uteffekt men för dem som arbetar med jordbunden radiokommunikation, är som bekant uteffekten inte alltid allenast saliggörande.

På mottagarsidan var det sämre ställt. Istället för att använda de då välkända mottagarna av typ Hammarlund eller National eller den ännu bättre Collins 51J, utrustades stationen med Televerkets stadardmottagare av typ MK-46. Alla som använt denna mottagare, vet hur det var att kämpa med en svag signal bland störningarna på banden då det exempelvis saknades kristallfilter.

Precis hur man tänkte på Försvarsstaben är inte känt. Kanske tog man rätt och slätt kontakt med Televerket och godtog deras rekommendationer. Rent allmänt förefaller det emellertid som den person som hade ansvaret på Försvarsstaben inte visste speciellt mycket om interkontinental kommunikationsutrustning.

I radiotelegrafistutbildningen ingick inte hur man monterar upp en fartygsstation. Det var ett fall för ingenjörerna, som kunde hantera 3-fas växelström. I Kongo, långt från det välordnade Sverige, föll det ändå på Bengt Karlssons lott att foga samman delarna i Televerkets lådor om han ville ha förbindelse med Sverige. Till sin hjälp fick han en signalmekaniker från bataljonen. Antennerna, en kopparwire av fartygstyp fick knopas fast bland palmerna. Trafiken inleddes med ett telegram till Göteborgradio men fördelades efterhand på marinens kuststationer. Dessa kunde dock inte tävla med Göteborgradio, som hade sektorsvis riktbara antenner.

Stationen var i främsta hand avsedd som en livlina om allt annat strejkade. Så långt gick det dock aldrig trots allt politiskt bråk under de cirka fyra år som den var i drift. Sändare nummer två monterades underhand upp på den s.k. Kaminabasen och modifierades till rundradiosändare. Stationen fick namnet Radio Kamina och startade i maj 1962.Teknisk chef blev Ragnar Jagero (SM5DIC).

Var Svarta Radion till sist hamnade har inte gått att utröna. Då operationen avvecklades på våren 1964 lämnades mängder av material kvar till kongoleserna och förmodligen ingick radiosändarna.

För uppgifterna till denna och kommande artiklar om Svarta Radion har följande medlemmar bidragit: Bengt Karlsson, Bengt Lundgren (SM6APQ), Åke Rahm (SM4DDU). Dessutom Ragnar Jagero (SM5DIC), Lars Kålland (SM6NM) och kapten Lars Backner, tidigare vid Signaltrupperna.