Från gniststation till satellit

Den maritima radions utveckling i Sverige

Vi kommer i ett antal artiklar några nummer framöver, att få följa radioutvecklingen till sjöss. – Fortsättning från förra numret.

I början av 1930-talet hade samtliga fartygsstationer, tillhörande svenska handelsflottan, rörmottagare. När det blev aktuellt även med sändningar på kortvåg kom det en mottagare som kunde användas för både långvåg och kortvåg, typ SRA, M 29. Efter denna kom, SATT, typ MM 30 och MM 31 för kortvåg och långvåg. Även mottagare för bara kortvåg kom också vid denna tid, SRA, typ MK 33 och MK35, liksom långvågsmottagare, SATT, typ ML 35 A.

Under senare delen av 1932 började man på ett flertal svenska handelsfartyg installera s.k. ”autoalarmapparater” för SOS-signaler. Dessa apparater hade till uppgift, att då passning på nödfrekvensen inte förekom av fartygets telegrafist, automatiskt registrera mottagna nödsignaler och då sätta igång en akustisk larmanordning (ringklocka) för att varsko telegrafisten eller tjänstgörande befäl, varefter radiostationen måste bemannas.

Apparaterna var dock inte avsedda för att ta emot nödsignalen ”SOS” utan bestod av en serie telegrafisignaler, ”streck” om 4 sekunders varaktighet skilda åt av mellanrum på 1 sekund. 12 sådana streck skulle sändas ut, men autolarmapparaten larm skulle utlösas redan efter 3 av varandra följande streck. Mottagaren skulle då ha en känslighet inom våglängdsområdet 585-615 meter. En av de första typerna var SATT, Strix F som sedan efterföljdes av Strix N2, Strix N4, Strix N4, m.fl. Även teckengivare för denna typ av signaler installerades. Denna typ av utrustningar blev sedermera obligatorisk på alla telegrafipliktiga fartyg.

En sändare som användes i början på 1930- talet var TR 2A (RM 00309) som tillverkades av Svenska Radioaktiebolaget (SRA). Denna rörsändare, för telegrafi på långvåg (375-500 kHz) och kortvåg (4200-12500 kHz), matades från en omformare som drevs från fartygets likströmsnät (110 eller 220 VDC) och som lämnade 110 volt / 500 p/s.

Nödsändarna på de svenska handelsfartygen var ända fram till ca 1960, ¼ kW gniststationer med en antennvariometer. Nife-batterier, 65 volt, drev en omformare som alstrade en växelspänning på 35-45 volt, 500 p/s.

Olika fabrikat och typer av gnist- och nödsändare fanns under åren, som t.ex typ GS 250, (RM 00311) tillverkad av AB Standard Radio, avsedd att arbeta på 600, 706 och 800 meters våglängd, d.v.s. frekvenserna 500, 425 och 325 kHz.

Antennerna var normalt, kopparwire med isolatorer, uppsatta mellan fartygens master. Då man ibland använde samma antenn för både sändare och mottagare, var det manuell omkoppling mellan sändare och mottagare. Lyssning kunde således inte göras under pågående sändning. På de större fartygen var det dock möjligt att sätta upp både sändare- och mottagareantenn men för att eliminera störningar från sändaren i mottagaren installerades s.k. break-in-relä vid mottagarens antenningång.

De första livbåtsradiostationerna ombord svenska handelsfartyg kom i mitten på 1940-talet och det var då sändare RBS 45 och mottagare RBM 43 som tillverkades av Svenska AB Trådlös Telegrafi.

Sedermera började man använda det s.k. gränsvågsbandet (188-83,5 meter) = 1600-3600 kHz för telefoni, som var lämpligt för fartyg i kusttrafik. Då gnistsändarna som huvudsändare måste bytas ut, ersattes dessa med nya typer av rörsändare för såväl telegrafi på långvåg (350- 520 kHz) och kortvåg (5400-12800 kHz) som telefoni på gränsvåg och kortvåg.

En sändare som hade alla dessa möjligheter kom i början av 1940-talet och var typ ST-150, som tillverkades av AB Standard Radio (SRT). Denna sändare hade även en inbyggd gnistsändare som nödsändare (500 kHz). Sändarens uteffekt var på telegrafi 200-225 watt och på telefoni 150 watt. Spänningsmatningen var 74 eller 154 VAC, 50 p/s, från en omformare som drevs från fartygets likströmsnät (110 eller 220 VDC) och gnistsändaren matades via en nödsändargenerator från 65 volts batterier.

En annan sändare som kom under 1940-talet var Standard Radio ST 100 / 40, (RM 03617), som hade en 100-watts långvågssändare (370-535 kHz) för telegrafi och en 50-watts gränsvågs-sändare (1600-4200 kHz) för kusttelefoni.

Spänningsmatningen var från en omformare som drevs från fartygets likströmsnät (110 eller 220 VDC) och lämnade 110 volt / 500 p/s. Långvågssändaren kunde även användas som nödsändare och spänningsmatades då från en separat omformare som drevs av nödsändarbatteriet (65 volt eller 24 volt).

Tillsammans med sändaren ST 100 / 40 var det även vanligt att man installerade en separat kortvågssändare typ ST 175 som också tillverkades av Standard Radio. Frekvensområdet var för denna sändare 4 – 17 MHz

De mottagare som kom till vid denna tid var bl.a. - SRT, SR 50 (RM 00315), frekvensområde: 50 kH – 23 MHz, spänningsmatning: 110 / 220 VDC,
- SRA, MK 46 (RM 00316), frekvensområde: 1,6 – 23 MHz, spänningsmatning: 110 / 220 VDC,
- SRA, ML 46 (RM 00317), frekvensområde: 50 – 520 kHz samt 1,6 – 4,5 MHz spänningsmatning: 110 / 220 VDC,
- SRA, ML 52 (RM 03510), frekvensområde: 50 – 520 kHz samt 1,6 – 4,5 MHz spänningsmatning: 110 / 220 VDC,
- ER 65 (RM 03478), frekvensområde: 500 kHz, spänningsmatning: 65 VDC.

Under 1940-talet kom även en sändare som kom att användas i många år, typ ST 300, (RM 03481) vilken också tillverkades av AB Standard Radio. Denna sändare hade en långvågsdel för telegrafi med frekvensområdet 350-545 kHz och en kortvågsdel för telegrafi och telefoni med frekvensområdet 3,4-17,7 MHz. Som strömkälla användes även här en omformare som drevs från fartygets likströmsnät (110 eller 220 VDC) och som lämnade 110 volt / 500 p/s.

En gränsvågssändare, som senare även blev ett komplement till sändaren ST 300, var AKH-4 (RM 03576) vilken tillverkades av Svenska Radioaktiebolaget (SRA). Sändaren hade 50 watts uteffekt, frekvensområdet var 1,6 – 4,5 MHz och spänningsmatningen var 74 eller 154 VAC från en omformare som drevs från fartygets likströmsnät (110 eller 220 VDC).

Denna telefonisändare kom även att användas av många mindre fartyg som gick i s.k. kustfart och således inte var utrustade med telegrafiutrustning. En mottagartyp som oftast användes då var S 909A (RM 01281) tillverkad av Eddystone i England.

Kompletterande uppgifter till denna och kommande artiklar ”Från gniststation till satellit”:

Inom parentes angivna RM-nummer (RM 0XXXX) anger utrustningar som finns i Radiomuseets lokaler.

Artikelförfattaren har arbetat med fartygsradiokommunikation från 1957 till 1988 vid Televerket Radio i Göteborg och från 1988 till 1995 vid Transtema Communication i Göteborg (det företag som övertog Televerket Radio:s fartygsradioverksamhet 1988).

Uppgifter i denna artikel är hämtade från följande:
HANDBOK I RADIOTELEGRAFI OCH RADIOTELEFONI av J. Gunnar Holmström (tryckt 1926)
HANDBOK OM TELEGRAFVERKET av E. Malmgren (tryckt 1933)
KOMPENDIUM I RADIOTEKNIK av E. Malmgren (tryckt 1949)
Artikel om satellitkommunikation 1978 av Alfred Synek, i SSF-rapport 156 (Stiftelsen Svensk Skeppsforskning)
Artikel av Gösta Bengtsson, i Televerkets Radio:s tidning NUMMER ETT Nr 13 (tryckt 1988)

Fortsättning följer i nästa nummer.