Skantic Radio

Ja, det blir Skantic för hela slanten den här gången och Tjerneld får vänta till nästa Audionen. Företaget grundades som Skandinaviska Radio Aktiebolaget och kontoret och ”utställningen” hade adressen ”Hästskopalatset”, Regeringsgatan 45 i Stockholm. Grundare var såvitt jag förstår, sedermera företagets direktör, Leopold B Levine, men hur styrelsen såg ut eller vilka andra som bidrog med aktiekapital vet jag inget närmare om.

Den första radion som salufördes var en amerikansk Philco typ 264, hösten/vintern 1934. Det förefaller troligt att företaget grundades samma år, men jag har inga säkra källor att hänvisa till. För följande säsong 1935-36 fanns ytterligare några Philco apparater på programmet, men även fem modeller med varumärket Skantic, som jag är tämligen säker på att de är svenskbyggda och att de innehåller chassier från Centrum. (Se gärna tidigare artiklar om Moon Radio) I sammanhanget kan också nämnas att t.o.m. Tekniska Museet på sin hemsida hävdar att Skantic bara satte sin logo på importerade apparater och det är en seglivad föreställning som jag också fått höra muntligt många gånger. Så förhåller det sig inte alls. Samtida annonser bevisar tydligt att Philcoapparaterna såldes under sitt rätta namn och att Skantic som varumärke hölls åtskiljt från dessa.

Även om jag alltså tror att Skantics första serie innehåller Centrum-chassier så talar allt för att företaget kom igång med egen tillverkning redan under 1936.

På radiomuseet finns ett exemplar av typ 71 från 1936-37. En närmare granskning av den visar inga tydliga likheter med vare sig Centrum eller Tjernelds apparater från samma tid och inte heller några andra fabrikat tycks kunna spåras. Det direkta samarbetet med de ovannämnda företagen förefaller att ha upphört tidigt alltså. Däremot verkar Skantic ha försett Moon med chassier i ett par senare fall, men det har jag redan uppehållit mig vid i tidigare artiklar.

De här tidiga Skantic-apparaterna har en del egenheter i utseende och konstruktion, som gör att man kan särskilja dem från andra märken. Man har bland annat en viss förkärlek för att låta stora delar av fronten vara tygklädd och bakåtlutande. De här kännetecknen minskar och försvinner ganska snart. Vid tiden för krigsutbrottet så har en annan stil med horisontella högtalargaller utfrästa direkt ur träfronten, som även sträcker sig in under skalfönstret, blivit den vanligaste. Vid det här laget omfattar serien över tio olika typer där samtliga är suprar och en av bordsmodellerna också har sex tryckknappar för förinställda stationer. Det är ett utbud som nästan är i klass med de stora tillverkarna både i Sverige och övriga Europa.

Skandinaviska Radio AB förefaller att vara ett framgångsrikt företag med kunniga konstruktörer och ett stort utbud för att möta olika kundgruppers fordringar. Kanske var det också så vid den här tiden, men ett och annat måste ha gått snett några år senare. När vi nu kommer in på 40-talet så byter man åter utseende ganska radikalt. Det påminner faktiskt lite om det senare 50-talets FM-mottagare med högtalartyget ovanför en horisontell, ganska stor glasskala, med en knapprad nedanför, som ett framstickande underbett och rattar på ömse sidor om densamma. En särskild egenhet är de dubbla skalvisarna och det faktum att det egentligen rör sig om två stationsskalor bredvid varandra. Konstruktionen med tangentomkopplare bör ha ställt sig relativt dyr och den blir inte vanlig i Sverige vid den här tiden. Däremot förekommer den hos en del samtida danska radiofabriker. Möjligen köptes omkopplarna också från danska komponenttillverkaren Torotor.

Till följande säsonger kvarstår tangentomkopplingen snart bara på toppmodellen. De övriga får nöja sig med en ratt att vrida på för våglängdsbyte, liksom på flertalet av konkurrenternas apparater. Lyrformen, som också kommer att karakterisera utformningen av Centrums radiolådor blir allt tydligare i Skantics design mot mitten av 40-talet. Under 1945 utbryter en långvarig strejk inom stora delar av tillverkningsindustrin, som blivit känd som ”metallstrejken”. Den anges senare som huvudorsak till att Skandinaviska Radio AB kommer i ekonomiskt trångmål och står inför konkurs till sommaren samma år. Det är nu Axel Holstensson, Luxors grundare och ägare, griper in och köper upp det krisdrabbade företaget. I Sören Hjelms bok om honom nämns att Skantic från början var ett mindre märke med lägre kvalitet och även lägre försäljningspriser än Luxor. Det står också att skanticförsäljare utnyttjade möjligheten att hänvisa till Luxor när de försökte sälja in sitt märke och ett brev återges där Holstensson läxar upp Levine, som kvarstod som direktör efter köpet, för att de använder Luxors mer kända varumärke.

”Som ni förstår, är det icke lämpligt att Luxor-namnet drages ner därför att Skantic har tillverkat och tillverkar apparater av sekunda kvalitet.”

Holstensson gör klart att Luxor inte får nämnas och att han inte köpt Skantic för att: ”...lägga över en del av vår förutvarande försäljning på en sämre och mindre ekonomisk försäljnings-organisation.”

Det är svårt att avgöra om Skantic tillverkade sämre apparater än Luxor eller andra märken för den delen. Segraren skriver historien, så även om så inte var fallet var knappast Levine i en situation där han kunde ifrågasätta formuleringarna i brevet. Holstensson kan inte rimligen ha köpt ett företag som han tyckte tillverkade alltför usla produkter. Att försäljningsorganisationen inte höll måttet är i så fall troligare. Det han fick för sina pengar måste åtminstone ha varit några ganska bra radiokonstruktörer – (om de nu valde att hänga med), troligen en komplett radiofabrik och lokaler hyfsat centralt i Stockholm. Säljorganisationen var det möjligen inte så mycket med, men även en sådan, med filialer i några större städer, ska ju ha ingått. Som kuriositet kan nämnas att den legendariska musikfirman AB Albin Hagström, Älvdalen, var återförsäljare av Skantic under slutet av 30-talet och möjligen även senare.

Vad själva varumärket egentligen var värt är höljt i dunkel för mig. Det är inte särskilt lätt att hitta Skantic-apparater från före 1945, så försäljningen kan inte ha gått lysande. De var också ganska sparsamma med tidningsreklam, så allmänhetens kännedom om fabrikatet bör ha varit begränsad. Jag konstaterar att Luxor börjar använda knappomkoppling på sin lyxmodell ”Ambassadör” till säsongen 1941- 42 och att deras modell ”Diplomat” som debuterar 1943-44 har tangentomkopplare av ett utförande som liknar Skantics sätt att använda den. Andra svenska tillverkare som använder tangentomkopplare före 50- talet är Centrum (1942) medan AGA väntar till efter kriget (1946), så bland de svenska är Skantic först. Möjligen var det tekniskt kunnande och nytänkande, som Holstensson ville åt alltså. Ett företag som eventuellt sparar på provning och efterkontroll eller köper sämre komponenter och därigenom släpper ut dåliga produkter ibland, kan ju ändå ha utmärkta konstruktioner i grunden. Min gissning är att det var det och stockholmskopplingen som fick Holstensson att slå till.

Produktionen av Skantic-apparater i Stockholm fortgick åtminstone till 1948, då Luxor tog den nybyggda fabriken vid ”Hagen” i Motala i drift. Överflyttningen skedde antagligen i etapper och möjligen ingick Luxordetaljer i Skantic redan från 1945, men rena Luxorchassier verkar de inte ha fått förrän i slutet av 40-talet. Efter 1950 är det inte troligt att någon egentlig tillverkning skedde i Stockholm. Möjligen kan utrymmet ha ut-nyttjats vid produktionstoppar.

Skantic använde nu samma chassier som Luxor. De yttre skillnaderna blev allt mer marginella. Under 40- talets senare hälft tycker jag man kan se en vilja att behålla Skantics kännemärken i formspråket och att hålla en viss distans till Luxors design. Det är framförallt lyrformen som man renodlar i en lite annan riktning än Centrum. Under 50- talet blir även lådorna allt mer lika Luxors och mot slutet av decenniet så är det tydligt att skillnaderna bara ligger i smådetaljer.

För er som möjligen tycker att jag slarvigt använder mig av ”Skantic” istället för ”Skandinaviska Radio AB” kommer nu förklaringen. Företaget bytte namn till Skantic Radio AB under säsongen 1952- 53, så även företagsnamnet kom att vara Skantic under större delen av dess existens. I Ola Jonås historikhäfte från 1991: ”Luxor Radio – God svensk radio” anges att Skantic upphörde att produceras och säljas i slutet av 1981. Lite märkligt är att jag i min samling har en produktkatalog för 1982. Det behöver dock inte vara en felaktig uppgift för det. Produktkatalogen utgavs i regel på sensommaren året innan och om nedläggningsbeslutet kom senare än så hade den antagligen redan hunnit distribueras till återförsäljarna. Detta är i alla fall slutet på artikeln om Skantic. I nästa Audionen tar jag mig äntligen an Tjerneld.